Efter två EP i eget namn 2016 och 2019 väljer nu Robert Andersson att släppa en singel i augusti 2020, Det är mörkt nu. Låten kan beskrivas som en tyngre rocklåt med bluesdoft, med alla Roberts vanliga kännetecken bl a i form av välbyggda solon, men nu också med en sparsam och eftertänksam text.
Hur kom låten till?
Allt började med grundriffet och första textraden, det har snurrat runt i huvudet ända sedan före förra skivan. Sedan har musiken och texten utvecklats var för sig, i olika takt och mötts igen först nu på slutet.
Som vanligt är det mycket gitarrer!
Ja, för mig är huvudskälet att skiva låtar just att få spela gitarr! I den här låten tycker jag att jag får visa upp alla de ljud jag gillar och de tekniker jag behärskar och som kanske är lite unika för just mitt sätt att spela.
Jag gillar att musiken och framför allt riff och solon bygger på unika musikaliska idéer. Introriffet, som sedan följer med i verserna, dök upp tidigt i processen och har flutit runt i låten lite överallt innan det landade där det ligger nu. I första solot ville jag ha ett flöde över hela gitarrhalsen, det är en grej jag gillar och har använt flitigt redan under Blue Rain-tiden. Från inledningens låga toner rör sig solot upp mot avslutningen med bluesiga toner ur det högre registret.
Ditt första solo finns på film!
Ja, av en händelse fångades min slutliga inspelning av förstasolot på film, kanske är intressant för någon att se hur det ser ut när jag lirar hängande över mixerbordet, och att det inte är något hopklipp av bitar utan en enda tagning.
Tekniken i slutsolot med duellerande gitarrer känns bekant…
Ja, det är en flirt med mitt solo i Love Must Come First från Blue Rains första skiva från 1998. Då hade jag gjort flera försök i studion att få till något bra utan att bli helt nöjd. Vi pausade inspelningen en vecka och under den tiden kom jag på att spela mot mig själv på två spår. Kul att kunna använda den tekniken igen!
Berätta om texten, har den mer budskap än vanligt?
Texten började som sagt med första textraden. Ursprungligen kom den ur en känsla av mörker som jag hade efter att ha spenderat en del tid på sociala medier. Framför allt på twitter finns en aktiv klick extremister som sprider negativitet om i princip alla frågor i samhället. Tanken kom då att skriva en poetisk text om näthat. Under arbetet fick jag uppleva psykisk ohälsa på nära håll och insåg att texten även kan ses som en bild av mörkret som vi alla kan uppleva i själen. Det får bli upp till lyssnaren att anta det perspektiv de tycker passar bäst.